Japanska samuraj svärdet
Det japanska svärdet intar en särställning bland blankvapen världen över tack vare sin ålder, kvalitet, konstnärliga utsmyckning samt inte minst den vördnad det visats i sitt hemland. Svärdet brukar inte utan orsak kallas ”Samurajens själ”.
Att så många svärd överlevt till våra dagar beror naturligtvis dels på att de inte under-kastats modets växlingar på samma sätt som i
Europa, dels på de japanska svärdens kvalitet samt den vård de fått som klenoder nedärvda i generationer från far till son.
Man känner i dag namnet på ca 15000 smeder med data om plats och tid då de har verkat, samt vilken skola och stil de tillhört. I
många fall känner man dessutom enskilda svärds historia genom tiderna.
Allmänt De tidigaste svärden (gravfynd) var raka och eneggade. Jämsides och något senare användes det ursprungligen kinesiska svärdet,
ken, som är rakt, tveeggat och har en ansvällning vid spetsen. Det böjda svärdet börjadetillverkas på 700-800-talet och bibehåller ihuvudsak sin form och användning t.o.m.andra världskriget.
De första svärden av denna form bars i en balja, som hängde från bältet i band, med eggen riktad nedåt. Dessa svärd kallas tachi
med ett samlande namn. Beroende på sin montering delas de sedan upp i underavdelningar. Från mitten av 1400-talet börjar svärden allmänt bäras instuckna i skärpet med eggen uppåt. Tachin används dock fortfarande vid hovet och för ceremoniellt bruk liksom oftast till häst.
Normalt bärs svärden i par, ett längre och ett kortare. Till tachi bär man i allmänhet en dolk, tanto, i varierande montering med särskilda
namn. Katana och wakizashi kallas de svärd som bärs instuckna i skärpet.
En katana och en wakizashi kallas i par för daisho om de är monterade en suite , d.v.s. med liknande baljor och övriga monteringar. Själva monteringarna kallas också daisho om de är i par.Alltefter sin längd kan svärden uppdelas i:
•
Långa svärd: Tachi och katana
(längre än 2 shaku, dvs ca 60 cm)
•
Korta svärd: Wakizashi
(1-2 shaku, dvs 30-60 cm)
•
Dolkar: Tanto (upp till en shaku)
Beroende på samhällsställning tilläts man bära långt svärd eller enbart kort svärd. Dessutom förekom restriktioner vad gäller monteringar (färg, storlek och typ). Då vissa samhällsklasser endast tilläts bära ett svärd av kortare typ uppstod chiisa katana, som egentligen är en wakizashi med nära 2 shaku lång klinga, d.v.s. på gränsen till den förbjudna katanan.
Vid besök i ett hem lämnades katanan när man gick in i huset, medan wakizashin medfördes och placerades bredvid ägaren på golvet under besöket. Katanan placerades i ett särskilt ställ, katanakake, med fästet till vänster och med eggen uppåt. En tachi placeras däremot med eggen nedåt. Svärden i ett hem förvaras på liknande sätt.
Svärden var ursprungligen längre men när det senare blev modernt med något kortare svärd, kortades de i tången och kunde sedan monteras om. De flesta av de gamla långa klingorna är i våra dagar mer eller mindre kortade (suriage). På detta sätt kunde en tachiklinga kortas och monteras som en katana.
Det enklaste sättet att skilja en tachi från en katana-klinga är signaturens placering på tångens ena eller andra sida, tachimei eller katana-mei. Signaturen sitter normalt på svärdets utsida, så som det bärs i respektive montering.
När svärdet inte används förvaras klingan i en shirasaya (”vit” balja) där svärdet vilar utan monteringar. Shirasayan ligger sedan i en
siden- eller brokadpåse. Under tiden hålls monteringarna på plats med en träklinga, gjord efter den riktiga klingans mått. Handtaget (tsuka), monteringar (tsuba, fuchi, kashira, menuki) och balja (saya) placerades också i en påse eller fodral av siden. I vissa fall läggs sedan shirasayan med klingan samt monteringarna i en särskild låda med påskrift om innehållet.
Att så många svärd överlevt till våra dagar beror naturligtvis dels på att de inte under-kastats modets växlingar på samma sätt som i
Europa, dels på de japanska svärdens kvalitet samt den vård de fått som klenoder nedärvda i generationer från far till son.
Man känner i dag namnet på ca 15000 smeder med data om plats och tid då de har verkat, samt vilken skola och stil de tillhört. I
många fall känner man dessutom enskilda svärds historia genom tiderna.
Allmänt De tidigaste svärden (gravfynd) var raka och eneggade. Jämsides och något senare användes det ursprungligen kinesiska svärdet,
ken, som är rakt, tveeggat och har en ansvällning vid spetsen. Det böjda svärdet börjadetillverkas på 700-800-talet och bibehåller ihuvudsak sin form och användning t.o.m.andra världskriget.
De första svärden av denna form bars i en balja, som hängde från bältet i band, med eggen riktad nedåt. Dessa svärd kallas tachi
med ett samlande namn. Beroende på sin montering delas de sedan upp i underavdelningar. Från mitten av 1400-talet börjar svärden allmänt bäras instuckna i skärpet med eggen uppåt. Tachin används dock fortfarande vid hovet och för ceremoniellt bruk liksom oftast till häst.
Normalt bärs svärden i par, ett längre och ett kortare. Till tachi bär man i allmänhet en dolk, tanto, i varierande montering med särskilda
namn. Katana och wakizashi kallas de svärd som bärs instuckna i skärpet.
En katana och en wakizashi kallas i par för daisho om de är monterade en suite , d.v.s. med liknande baljor och övriga monteringar. Själva monteringarna kallas också daisho om de är i par.Alltefter sin längd kan svärden uppdelas i:
•
Långa svärd: Tachi och katana
(längre än 2 shaku, dvs ca 60 cm)
•
Korta svärd: Wakizashi
(1-2 shaku, dvs 30-60 cm)
•
Dolkar: Tanto (upp till en shaku)
Beroende på samhällsställning tilläts man bära långt svärd eller enbart kort svärd. Dessutom förekom restriktioner vad gäller monteringar (färg, storlek och typ). Då vissa samhällsklasser endast tilläts bära ett svärd av kortare typ uppstod chiisa katana, som egentligen är en wakizashi med nära 2 shaku lång klinga, d.v.s. på gränsen till den förbjudna katanan.
Vid besök i ett hem lämnades katanan när man gick in i huset, medan wakizashin medfördes och placerades bredvid ägaren på golvet under besöket. Katanan placerades i ett särskilt ställ, katanakake, med fästet till vänster och med eggen uppåt. En tachi placeras däremot med eggen nedåt. Svärden i ett hem förvaras på liknande sätt.
Svärden var ursprungligen längre men när det senare blev modernt med något kortare svärd, kortades de i tången och kunde sedan monteras om. De flesta av de gamla långa klingorna är i våra dagar mer eller mindre kortade (suriage). På detta sätt kunde en tachiklinga kortas och monteras som en katana.
Det enklaste sättet att skilja en tachi från en katana-klinga är signaturens placering på tångens ena eller andra sida, tachimei eller katana-mei. Signaturen sitter normalt på svärdets utsida, så som det bärs i respektive montering.
När svärdet inte används förvaras klingan i en shirasaya (”vit” balja) där svärdet vilar utan monteringar. Shirasayan ligger sedan i en
siden- eller brokadpåse. Under tiden hålls monteringarna på plats med en träklinga, gjord efter den riktiga klingans mått. Handtaget (tsuka), monteringar (tsuba, fuchi, kashira, menuki) och balja (saya) placerades också i en påse eller fodral av siden. I vissa fall läggs sedan shirasayan med klingan samt monteringarna i en särskild låda med påskrift om innehållet.
Bilder på olika svärd & knivar som använts i olika tider samt skolor
Svärdets delar
Saya - baljan
• koiguchi - baljans öppning
• kurigata - fäste för sageo på baljan
• sageo - band
• kojiri - ändhylsa
Tsuka - handtaget, skaftet
• habaki - krage, svärdets upphängningsfäste
• seppa - bricka
• tsuba - parerplåt
• fuchi - krage vid handtagets framända
• mekugi - fixeringsplugg för handtaget
• mekugi ana - hål för fixeringsplugg
• menuki - prydnadsdekoration
• tsuka ito - band som omsveper handtaget
• kashira - hylsa på handtagets bakända
Nakago - tången
• mune machi - ”jack” på svärdets rygg-sida, som särskiljer klinga och tång
• ha machi - ”jack” på svärdets egg-sida, som särskiljer klinga och tång
• mekugi ana - hål för fixeringsplugg
• mei - smedens signatur, namn
• hitoe - tångrygg
• nakago - jiri tångände
Toshin - klingan
• kissaki - (klingans yttersta) spets
• yokote - gränslinje mellan spets och resten av klingan
• jigane - del av klingan mellan hamon och shinogi
• hamon - härdningsmönster
• monouchi - ”träffcentrum” för en klinga i rörelse, där maximal kraft genereras (ca 15 cm)
• yakiba - härdad del av klingan
• hasaki - egg
• boshi - härdad del av spetsen
• ko shinogi - förlängningen av shinogi bortom yokote
• mitsukado - punkt där shinogi, ko shinogi och yokote möts
• shinogi - åslinje som skiljer övre respektive nedre klingsidorna
• shinogi ji - övre klingsidan
• hi - fördjupning i övre klingsidan
• mune - klingans rygg
Saya - baljan
• koiguchi - baljans öppning
• kurigata - fäste för sageo på baljan
• sageo - band
• kojiri - ändhylsa
Tsuka - handtaget, skaftet
• habaki - krage, svärdets upphängningsfäste
• seppa - bricka
• tsuba - parerplåt
• fuchi - krage vid handtagets framända
• mekugi - fixeringsplugg för handtaget
• mekugi ana - hål för fixeringsplugg
• menuki - prydnadsdekoration
• tsuka ito - band som omsveper handtaget
• kashira - hylsa på handtagets bakända
Nakago - tången
• mune machi - ”jack” på svärdets rygg-sida, som särskiljer klinga och tång
• ha machi - ”jack” på svärdets egg-sida, som särskiljer klinga och tång
• mekugi ana - hål för fixeringsplugg
• mei - smedens signatur, namn
• hitoe - tångrygg
• nakago - jiri tångände
Toshin - klingan
• kissaki - (klingans yttersta) spets
• yokote - gränslinje mellan spets och resten av klingan
• jigane - del av klingan mellan hamon och shinogi
• hamon - härdningsmönster
• monouchi - ”träffcentrum” för en klinga i rörelse, där maximal kraft genereras (ca 15 cm)
• yakiba - härdad del av klingan
• hasaki - egg
• boshi - härdad del av spetsen
• ko shinogi - förlängningen av shinogi bortom yokote
• mitsukado - punkt där shinogi, ko shinogi och yokote möts
• shinogi - åslinje som skiljer övre respektive nedre klingsidorna
• shinogi ji - övre klingsidan
• hi - fördjupning i övre klingsidan
• mune - klingans rygg